Den första kända anläggningen för järntillverkning på den plats, som sedermera skulle komma att kallas Uttersberg, var en bergsmanshammare vid Hedströmmen. Den kallades Flodhammar eller Flodehammar, Floghammar, Floohammar eller Flohammar i olika handlingar från 1590-talet. (Flod kan komma från ordet flod=älv, men troligare är att det kan härledas till ordet flo=mosse, översvämmad äng).
Trakten var i det närmaste obebyggd. Den var allmänning och tillhörde Malma socken (Malma fjärding eller "Malma Skog"). I 1539 års jordebok finns Tomasbo by upptagen med namnet Tomossaboda och torde vara en av de äldsta bebyggelserna i trakten av Uttersberg. Anm : Nuvarande Snarhem var en del av Tomasbo och det är troligt att det var i Snarhem den äldsta bebyggelsen fanns.

Verksamheten vid Flodhammar, som omnämnes i Västmanlands fogderäkenskaper första gången år 1596, bytte ägare ett antal gånger och låg tidvis helt nere. Åren 1606 till år 1621 tycks bruket ha drivits av "Hustru Elin", som antaglingen var änka efter en bergsman. År 1614 omnämnes en "Henrich vid Flohammar", som år 1617 ökat sina ägor med "Enebyd torpställe" (Enbo eller Enbotorp). Elins hemman var nuvarande Uttersbergs gård. År 1612 redovisas Flodhammar för första gången under Skinnskattebergs socken.

Hammaren och hemmanet Flodhammar hade olika ägare fram till år 1647 då Riksmarsken Jakob de la Gardie registreras som ägare. Efter ytterligare något ägarbyte inköptes Flodhammar samt Östanfors hammare år 1672 av Assessor Johan Utterklo.

Johan Utterklo är att betrakta som Uttersbergs Bruks egentliga grundläggare. Han föddes år 1647 i Stockholm och hette då Johan Andersson, men tog tidigt namnet Utterklo. Han blev redan i unga år ganska förmögen som ägare till både Uttersberg och Grängshammar i Dalarna. Utterklo blev adlad år 1673. Namnet Uttersberg synes börja användas på 1690-talet. Hammaren kallades fortfarande för Flodhammar eller Floa medan sätesgården och samhället i övrigt var Uttersberg.

Hemmanet Söder Tullinge (Sörtulinge) köptes år 1649 från Kronan av Borgmästaren Hans Nyman, som då var ägare till Färna Bruk.
Enligt en karta från år 1695 låg Uttersbergs herrgård på sin nuvarande plats med en nyanlagd trädgård ner mot ån och ett lusthus vid stranden. "Ström- och hammarsmedjan" med två härdar låg på Skinnskattebergs-sidan av ån, på vars grund sedermera en kvarn uppfördes. Klensmedja och brygghus låg något högre upp på samma strand. En skvaltkvarn fanns på en holme i forsen och en smedbostad låg på Hed-sidan av ån ovanför bron.

I Västmanlands fogderäkenskaper omnämnes Östanfors hemman första gången år 1598. Hemmanet redovisades i likhet med Flodhammaren under Malma socken. Någon registrering fanns inte i bergsmännens längd före år 1622, vilket tyder på att någon järnhantering inte förekom förrän Clas Horn detta år uppförde en stångjärnshammare på mark i Norrtulinge by, som tillhörde ”Olof i Carmesboda och Lars Ersson i Tulinge”. Hammaren kallades Horns Hambar. Horn ägde på 1620-talet även Östanfors torp. Han sålde hammaren och torpet år 1626 till Hans Urbansson på Riddarhyttan. I köpet ingick också bodar vid Flodhammar och Norrbärke. I 1645 års bergmästareberättelse kallas ”Horns Hambar” första gången för Östanfors.

På separat sida finns en avskrift av det köpebrev i vilket Clas Horn säljer bl a sin hammare till Hans Urbansson.
Här finns en länk till sidan:  Köpebrev Clas Horn säljer Östanfors år 1626

Östanfors hammare var byggd ungefär där sedermera ett sågverk uppfördes. En kvarn låg på Skinnskattebergs-sidan nedanför nuvarande kraftstationen.
På större delen av åkrarna mellan Uttersberg och Östanfors växte björkskog. Hela Hyttängen och Kråkgärdena var mosse och björkbevuxna. Ett torp, kallat Kråkängstorp, låg strax söder om nuvarande Hagalund.

Den s k Thomasbo kvarn, som inte tillhörde bruket utan Thomasbo by, låg på Hedsidan av strömmen mellan Uttersberg och Östanfors, ungefär 300 meter från Östanfors-bron. Redan på den tiden fanns Smaltorp och Torrvallen. Hemmanet Norrtulinge ägdes delvis av släkten Utterklo och delvis av Michel Hindersson.

Assesor Utterklo avled omkring 1690 och hans hustru Ingrid år 1696. Bruksrörelsen övertogs av dottern Maria Utterklo. Hon var född 1674 och gifte sig - efter ett tidigare äktenskap - med Göran Adlerberg, som var krigare i Carl XII:s här. Han avled vid ett fälttåg år 1706. Maria Utterklo avled 1731 och ende sonen övertog rörelsen, men sålde år 1748 bruken till sin svåger, greve Fredrik Gyllenborg. Han ägde Baggå bruk genom arv och lade grunden till Skinnskattebergs bruk genom förvärv och sammanslagningar av de små hamrarna på den s k Skinnskattebergs backe. Som bruksägare tycks han ha spelat en betydande roll. Han var emellertid också en ivrig politiker. Han blev president i Bergskollegium och senare också fullmäktig i Järnkontoret. Gyllenborgs bruksaffärer gick allt sämre. Konkursen dröjde emellertid till efter hans död och dödsboet nödgades sälja alla tillgångarna på auktion. I tre generationer innehade ätten Utterklo och dess avkomlingar Uttersberg och utvecklade företaget under denna tid från en liten förfallen bergsmanshammare till ett välbyggt och ståtligt bruk. Vid konkursauktionen i februari 1771 inropades Uttersberg av grosshandlanden Johan Wegelin, vars släkt ägde bruket i över hundra år. Se separat sida om släkten Wegelin!

I År 1829 revs den gamla herrgårdsbyggningen och den nuvarande började uppföras. Det nuvarande s k Kråkslottet byggdes mellan åren 1840 och 1845 och är tillsammans med herrgården de äldsta vid Uttersbergs Bruk. I Kråkslottet var brukets första folkskola inrymd tills Grisnäs (Dunge) skola byggdes på 1890-talet.

Mellan åren 1856 och 1866 genomfördes stora byggnationer och renoveringar vid Uttersberg. Då tillkom ett orangeri med bostadsrum, bad- och brygghus, stångjärnssmedja med bak- och brygginrättning, stångjärnsbod och kolhus, nytt tröskverk, vin- och persikohus, ny smedbostad (den s k Värmlandsbyggningen) ny ladugård och mycket ytterligare. Vid Östanfors uppfördes ny kvarn, turbinsåg med kantverk och nya dammar vid Östanfors och Flodhammar. Ekonomibyggnaderna vid Skärviken, Smaltorp, Lerkula, Born, Tulinge, Svartbäcken, Storängen, Krampen, Latbo och torp åt Soldaten Qvist uppfördes. Dessutom uppfördes den stora byggnaden med källare under huset vid Sundsbron.

År 1862 bildades Köping-Uttersbergs Jernvägs Aktiebolag (KUJ). Järnvägen började byggas påföljande år och var färdig för trafik år 1866. Ett stickspår anlades ner till Östanfors. Banvallen för detta spår är än i dag mycket tydlig nedanför Nyängen. Vid denna tid inrättades en gästgivargård i brukets regi och bruket åtog sig att mot ersättning befordra resande till respektive från Skinnskatteberg och Riddarhyttan. Verksamheten upphörde i början av år 1919.

Riddarhytte AB byggde en järnväg mellan Uttersberg och Riddarhyttan (URJ), som år 1911 övergick till KUJ och därmed fick järnvägen namnet Köping-Uttersberg-Riddarhyttans Järnväg (KURJ). Ett stickspår anlades till Krampen efter det att SJ byggt järnvägen mellan Mjölby och Krylbo. Ett flertal stickspår hade tillkommit under årens lopp för godstransporter från och till industrianläggningar utmed Hedströmmen. År 1952 såldes KURJ till SJ och samma år lades persontrafiken ner. Godstrafiken upphörde successivt på olika bansträckningar och var helt nerlagd år 1968.

År 1873 sålde släkten Wegelin (baron Carl Fredrik Knut Nieroth) Uttersberg till ett konsortium av bruksägare och därmed försvann den gamla tidens äganderättsförhållande med en brukspatron som personlig ägare och övervakare av skötseln. Bruksägarna var V Berglund på Ramshyttan, Harald Ericsson på Ramsberg, C A Bäckström på Bredsjö samt Hjalmar Arpi på Guldsmedshyttan .

Nu började stora utvidgningar av verksamheterna. Sågen vid Östanfors byggdes om år 1874. En masugn färdigställdes och två arbetarbostäder om tillsammans 25 rum uppfördes vid Östanfors. Den plats där hyttan anlades var oländig mark. Åsen skulle schaktas bort och kärren ner mot ån igenfyllas och planeras för byggnationen. Dammen vid Östanfors byggdes på så att ån uppdämdes högre än tidigare. Åkermarken nedanför Nyängen blev en sumpig vik av ån.

Vid Flodhammar uppfördes en smedbostad med 7 rum. Dessutom tillkom en städslip, stampverk och lerkran. År 1875 uppfördes ett kolhus vid Flodhammar och man beslöt uppföra en fjärde härd i smedjan och ytterligare bostäder för utökad personal. Vid bolagsstämman år 1876 beslöt man lägga om smidet till lancashiremetoden och anlägga tre lancashirehärdar med vällugn och uträckningsverk, bestående av en tvärräckare och tre vanliga räckhammare.

År 1876 beslöts att vid bruket bygga en folk- och småskola, men bygget uppsköts på grund av dåliga konjunkturer. År 1881 upplät bruket en tomt för byggande av en skola i Östanfors. Den var färdigställd 1882 och den första läraren, från 1883, var Johannes Rönn. År 1899 kom fröken Elin Andersson som lärare vid småskolan och var där till sin pensionering. Efter Rönns pensionering år 1920 var Karl Darin lärare vid skolan med tjänstgöring tills han gick i pension år 1959. Från 1890-talet fanns således Dunge skola strax norr om Uttersbergs herrgård och Östanfors skola i Östanfors. Skolan i Östanfors lades ner år 1965 och Dunge skola långt tidigare.

Malmtillgången hade varit och förblev ett mycket stort problem. Malm från egna gruvor var inte tillräcklig utan man måste köpa från Grängesberg, Riddarhyttan m fl. Konjunkturerna hade försämrats år för år. Alla möjligheter att få ytterligare lån var uttömda och bolaget ansökte om konkurs år 1884. Till förvaltare utsågs K G Bäckman, som på lämligaste sätt skulle avveckla affärerna.
År 1886 bildades Hedströmmens Telefonförening med kommunikation mellan bruken. Först på 1890-talet anslöts föreningens stamnät till rikstelefonnätet.

Uttersbergs samtliga egendomar inropades på auktion den 18 december 1893 av Grosshandelsfirman A W Frestadius i Stockholm och den 31 juli 1894 sålde denna firma egendomen till det nybildade Uttersbergs Nya Aktiebolag. Till disponent utsågs Arthur Frestadius, som flyttat till Uttersberg. K G Bäckman stannade kvar som förvaltare. Samma år moderniserades mejeriet och tillverkningen av den alltmer kända "Uttersbergsosten" (Suecia Antiqua) utökades. Förhandlingar om försäljningen av brukets skogar och samtliga jordegendomar till Statsverket påbörjades och affären genomfördes år 1898. Köpesumman för all mark (7 986 har) var 472 000 kronor. I försäljningen ingick inte ett antal smärre jordlotter och inte heller ägorna i Allmänningbo, som tydligen hade blivit bortglömda vid ägarskiftet. Själva bruksrörelsen såldes av Kronan till Brukspatron Lindberg och Kapten Frestadius för 50 000 kr. Vid kontakter med Kohlswa Jernverks AB beslöt bolaget att stödja en fortsatt drift av bruket, varvid inbjudan till aktieteckning i Uttersbergs Bruks Aktiebolag utfärdades. Kohlswa Jernverk övertog stamaktier på 100 000 kr och preferensaktier för tillsammans 200 000 kronor tecknades av ett antal privatpersoner. Till bolagets styrelse utsågs Brukspatron Lars Uno Lindberg (ordf.), Kapten A W Frestadius och Ingenjör Jean Drakenberg. Suppleanter blev Direktör Carl Tamm och Bruksförvaltaren K G Bäckman. Bolaget började sin verksamhet den 1 oktober 1898.
Redan tidigare hade gjutgods framställts vid hyttan i Östanfors, men nu utvidgades gjuteriet och en ny kupolugn installerades. Det var huvudsakligen götkokiller, som började tillverkas och denna tillverkning fortgick ända fram till gjuteriet lades ner.
Man behövde nya bostäder för arbetare och flyttade därför den gamla stationssbyggnaden vid Uttersberg ner till Nyängen vid Östanfors.

År 1900 lades stångjärnssmidet ner på grund av dålig lönsamhet och hamrarna vid Flodhammar tystnade för alltid.

År 1903 avsöndrades från Skärviken lägenheten Brahegård och från Åmesbo avsöndrades Latbo, vilka sedan köptes av Skinnskattebergs kommun för att användas som ålderdomshem. År 1908 sålde emellertid kommunen gårdarna till Kamrer Gustaf Lindberg, som ägde desamma till år 1918. Storängen frånskildes Sörtulinge och såldes till privatperson. Övriga gårdar och torp behölls tillsvidare av staten och utarrenderades till bönder och skogsarbetare.

Gjuterirörelsen vid Östanfors utvidgades ytterligare och år 1904 började man tillverka kokillgjutna valsar. En mindre mekanisk verkstad uppfördes.
Åren 1905-1906 byggdes kraftstationen vid Östanfors-fallet, vilken fortfarande är i drift. De första åren på 1900-talet genomfördes en länge planerad modernisering av hyttan.

Arbetarna tillhörde på den tiden fackföreningen i Kohlswa och bildade först år 1909 egen avdelning under Järn- och Metallarbetareförbundet. Samma år blev Uttersberg indraget i storstrejk med lockout och bruksrörelsen var lamslagen i fyra månader.

År 1916 till 1918 uppfördes vid Uttersberg fyra bostäder om tillsammans 40 rum. Redan 1914 hade det byggts en handelslokal och ungkarlshotell med matservering.

Lönsamheten blev allt sämre och drastiska åtgärder var nödvändiga. Man beslöt att det var bäst att realisera brukets fastigheter och gruvor och köpare blev Riddarhytte Aktiebolag. Från den 14 mars 1920 övertog Riddarhyttan gruvorna samt lantbuket vid Uttersberg, varemot Uttersbergs Bruks Aktiebolag t.v fick disponera industrianläggningarna vid Östanfors.

Driften i Östanfors anrikningsverk lades ner i juni samma år (1920). Avvecklingen av gjuterirörelsen påbörjades och var helt genomförd år 1921.
Anläggningarna revs och kvar blev slagghögarna, rester av byggnader och den höga skorstenen. Den stog kvar i ca 30 år till som ett monument över den "stora bruksdöden" i Bergslagen.